|
|
Septembersolar
Auguste Lacaussade
Under dessa milda strålar av septembersolar
Himlen är mjuk, men blek, och jorden blir gul.
I skogarna har bladet färgen av bärnsten;
Fågeln sjunger inte längre på kanten av sitt bo.
Från plöjarnas tak flydde svalorna;
Skäran har gått över vetets gyllene ax;
Vi hör inte längre vingarnas darrande i luften:
Koltrasten väser ensam djupt inne i de oroliga skogen.
Skummet är doftfritt, örterna utan mjukhet;
Vassen på dammarna böjer sig oroligt;
Solen, som blir blek, med en varm sorg
Långt borta fyller slätten och bergen och himlen.
Dagarna blir kortare; vattnet som rinner genom dalen
Inte längre de där glada ljuden som gjorde luften glad:
Det verkar som om jorden, och kylig och beslöjad,
I sina första rysningar känner han vintern komma.
O skiftande årstider! O obönhörliga lagar!
Vilken sorgenatur, tyvärr! ska täcka upp!
Solar av lyckliga månader, irreparable fjädrar,
Adjö ! bäckar och blommor kommer att vara tysta och dö.
Men trösta dig, jord! O Naturen! O Cybele!
Vinter är sömn och Point död:
Källorna kommer tillbaka för att göra dig grön och vacker;
Människan åldras och dör, du åldras inte!
Du kommer att ge tillbaka till bäckarna, stum av kylan,
Under lövbågarna deras sjungande sorl;
Till fåglarna kommer du att återställa deras bon i grönskan;
Till dalens syrener kommer du att återvända dess dofter.
Ah! fångna bakterier när du smälter kedjorna,
När spriten ur den juice som rinner ut,
Du kommer att få rosorna och ekarna att blomma igen,
O Naturen! med dem får mitt hjärta att blomma igen!
Återgå till mitt torkade bröst de poetiska safterna,
Häll i mig värmen som själen livnär sig på,
Låt mina drömmars kärvar blomma på min panna,
Täck mina kala grenar med min andes blommor.
Utan sångers rus, mitt höga och kära rus,
Utan kärlekens lycka, vad betyder dagarna för mig!
O solar! åh vår! Jag vill inte ha ungdom
Bara att alltid sjunga, bara att alltid älska!
|
